Jag och min partner har spenderat en väldans massa tid tillsammans och vi har snart båda mött varandras familjer, vilket känns precis så där seriöst som man ju egentligen vill men aldrig vågar hoppas att det ska vara.

Igår satt vi en god stund med uppslagsböcker behandlande mytologi och letade inspiration till namn till vårt kommande barn. Haha. Nej. Ingen av oss är gravid. Ingen av oss har väl planer på att bli det snart heller. Men vi är där i tanken och i planerna. Vi ser båda två en lång framtid med den andra/e.

 Men det är ganska mycket som ska till innan dess. Flytt. Nytt boende. Nytt liv (just nu är jag den enda av oss som har ett jobb i denna stan) och allt vad det heter. Sen måste jag nog erkänna att romantikern i mig nog gärna ser en slags rituell & formell trolovning också. Dags att leta förlovningsring?

Min skrivande penna bor i mången oas och flertalet är de ställen där jag med varven låter tankar eka, bollar mot vägg och lämna märken. Detta är åter ett.

Världen jag belever är av märklig karaktär just nu. Så sent som för bara någon vecka sedan skrev jag ju om hur jag borde träffa någon att förlova mig med, bara för att kunna köpa en snygg rin. I helgen hade jag besök av en som jag iofs träffat innan, men tidigare inte lärt känna fullt lika bra. 

vi umgås med ständigt ökande enkelhet. Stilen hos vederbörande är lätt att i början missta för ogillande och illa menad sarkasm, men man lärsig snart att den är affektiv och blott tecken på umhuldande känslor. En slags roll byggd på imagniativ reaktionsbildning.
Väl bakom dess kuliss bereder den mig nöje. Och även värme. Jag får lätt att driva med mig själv när jag vet att den ifrågasättande rösten existerar som ett slags ömhetsbevis.

Mellan varven pratas det om märkliga ting. Det nämns saker. "Om vi flyttar ihop..." och "Om vi får barn...". Jag trodde jag skulle vara livrädd att höra sådant, men av någon anledning flyr jag inte i panik. Tvärtom. Jag ser en möjlighet? 

Mitt besök berättar om att ha sökt jobb i min stad och jag finner mig plötsligt att sitta och hålla mina tummar. Bara en sådan sak! Och när besökets telefon piper känner jag, visserligen svagt och långt, långt där inne, ettklent sting av svartsjuka.. Svartsjuka som ju långt tidgare än övriga medvetna processer avslöjar att ja, ja, jag är nog lite emotionellt engagerad. 

Jag är emotionellt engagerad. Det borde skrämma mig. Jag borde ha dödat, kvävt, strypt och dränkt, men nej. Jag öppnar mig successivt inför det.. och för varje av mina tassande steg får jag för mig att jag längs en avlägsen horisonts rand ser en något bredare strimma ljus...