"Det kan hända rätt mycket på några dar..."

Ja, det kan det. Det kan hända märkliga ting på bara några dagar. Idag är det måndag och i torsdags fick jag stora delar av min värld ställda på ända. En av mina gamla kärlekar, ja, troligtvis det största, kom från ingenstans och föreslog att vi skulel fortsätta där vi slutade. Och eftersom vår historia ser ut som den gör, var jag skyldig mig själv att acceptera det erbjudandet. 

Allt som är nu, är ifrågasatt. Å det grövsta. Den som lever får se och helst vill jag nog leva och se så länge/mycket som möjligt.

Ännu en helg har passerat och jag sitter här nu och tänker på ditten och på datten. Det sker en del saker och det ganska fort.

Kontakten jag tidigare berättat om har bjudit mig överraskningar och det var jag inte helt beredd på. För en vecka sedan kändes nästan mer som att vi var att fasa ut varandra ur våra respektive liv men efter helgens magi är vi nog mer på än någonsin. Jag fick orden "jag snubblar dit mer och mer" och jag kan nog faktiskt inte göra annat än att skriva under på dem. 

I helgen kom vi att dela ganska märkliga saker. Saker som de allra flesta nog inte ens tror på eller ens erkänner möjligheten till att finnas. För oss var de klart synliga, och att dela sådana ting är precis lika ovanligt som det är härligt. Revor i väven. Färger. Väsen bakom. Igenkännande. Känslan av att på något mystiskt vis ha börjat hitta hem.

Vi talade i nya ordalag om möjligheten om ett jobb för denna personen i min stad och vi tänkte båda tanken att isåfall antingen bo hos mig eller - företrädesvis - leta nytt och större.
Jag börjar personligen på helt ny kula. Min nuvarande bostad är ju färgad av vad som hänt i den och under de år jag haft den har den hunnit uppleva både det ena och det andra, både bra och dåliga saker. Den är hur som helst färgad av dem alla och det är, som jag ser det, ingen optimal grund att bygga ett nytt seriöst liv på.
Inga rökelser i världen kan rena ett hem från de ting jag låtit det dra på sig ifråga om energier.

Nåväl. Eftersom jag är som jag är skapade jag ett excel-ark där jag listade lite för- och nackdelar med personen. I vanliga fall när jag listar upp en människas egenheter och företräden, styrkor och svagheter, brukar det till sist gå tio dåligheter per braighet. Denna listan skiljer sig från mängden i det avseendet, ty här är plusspalten tre gånger längre än minusspalten. Vidare innehåller minusspalten mest bara larviga motargument som nog bara betyder något in andras ögon, tex åldersskillnaden. I plusspalten hittar man däremot riktigt t unga poster, som den att personen kommer väldigt bra överens med mina barn och dessutom ser en del aspekter av verkligheten som jag generellt ansett mig vara i stort sett ensam om att varsebli... 

Den som lever får se. Jag lever gärna. Jag ser gärna. Kom vad skall!

Min skrivande penna bor i mången oas och flertalet är de ställen där jag med varven låter tankar eka, bollar mot vägg och lämna märken. Detta är åter ett.

Världen jag belever är av märklig karaktär just nu. Så sent som för bara någon vecka sedan skrev jag ju om hur jag borde träffa någon att förlova mig med, bara för att kunna köpa en snygg rin. I helgen hade jag besök av en som jag iofs träffat innan, men tidigare inte lärt känna fullt lika bra. 

vi umgås med ständigt ökande enkelhet. Stilen hos vederbörande är lätt att i början missta för ogillande och illa menad sarkasm, men man lärsig snart att den är affektiv och blott tecken på umhuldande känslor. En slags roll byggd på imagniativ reaktionsbildning.
Väl bakom dess kuliss bereder den mig nöje. Och även värme. Jag får lätt att driva med mig själv när jag vet att den ifrågasättande rösten existerar som ett slags ömhetsbevis.

Mellan varven pratas det om märkliga ting. Det nämns saker. "Om vi flyttar ihop..." och "Om vi får barn...". Jag trodde jag skulle vara livrädd att höra sådant, men av någon anledning flyr jag inte i panik. Tvärtom. Jag ser en möjlighet? 

Mitt besök berättar om att ha sökt jobb i min stad och jag finner mig plötsligt att sitta och hålla mina tummar. Bara en sådan sak! Och när besökets telefon piper känner jag, visserligen svagt och långt, långt där inne, ettklent sting av svartsjuka.. Svartsjuka som ju långt tidgare än övriga medvetna processer avslöjar att ja, ja, jag är nog lite emotionellt engagerad. 

Jag är emotionellt engagerad. Det borde skrämma mig. Jag borde ha dödat, kvävt, strypt och dränkt, men nej. Jag öppnar mig successivt inför det.. och för varje av mina tassande steg får jag för mig att jag längs en avlägsen horisonts rand ser en något bredare strimma ljus...

Och så var det måndag och veckans projekt stavas sy, tyg, textil och fixande av gardiner i vardagsrummet, köket och mitt sovrum. För ändamålet har symaskinen langats fram från sin annars trygga plats i förrådet och matsalsbordet har gått från att vara en måltidsmöbel till en mindre verkstad.

Önska mig lycka till.